Vårsolen- Bästa vän eller Värsta fiende

Vårsolen och Sorg - en reflektion

Från jublande glädje djupt in i själen till ett obarmhärtigt ångestgrepp i magen.

Vad menar jag med det? Hur kan den underbara vårsolen väcka obarmhärtig ångest?

När jag miste min ”andra halva”, min största supporter och trygghet förlorade jag för lång, lång tid den tidigare självklara glädjen till så mycket av det som förgyller våra liv. Som ex solens värme på våren, löftet om lediga dagar med utflykter, middagar, doften av grill och umgänge eller bara sköna vilsamma stunder tillsammans för återhämtning i livet.

När ”tillsammans” försvann, när solens påminnelse om ”vår och sommar” plötsligt inte längre innehöll något ”tillsammans” så fanns bara obegriplig, obarmhärtig tomhet och ensamhet kvar. Och det gjorde ONT, helt fruktansvärt ont, fysiskt och psykiskt. Den smärtan är så påtaglig och tar så mycket kraft att det är begripligt att vilja undvika den på alla sätt möjliga.

Var och en som går igenom samma sak behöver hitta sin egen väg. Min väg har varit att ”rida igenom stormen”, vänta ut och låta smärtan få avta i sin egen takt. Inte alltid enkelt och jag har provat många distraktioner på vägen hit. Med tiden lättade smärtan, elden inombords falnade, livet fortsätter i sin nya form.

Men varje vår kommer solen med minnet av hur det tudelad löftet om sommaren kan kännas Minnet av ett förlorat ”tillsammans” som behövde sin tid för att formas om så att det nya jaget kunde resa sig ur askan.

Känner du igen dig? Dela gärna med dig här ❤️

Vi är många som delar erfarenheten men alla på våra egna sätt ❤️